In Reverence.

 



 

 

Vi föddes alla med hjärtan rena, fulla med kärlek.

Förväntan var stor inför livet, vi var fulla med tro, hopp och kärlek.

 Med åren insåg vi att det inte alltid blev som vi hade tänkt, det var inte bara glädje i livet.

 Världen kom in i våra hjärtan.

Med världen kom besvikelser, misslyckanden, oförståelse, konflikter, ilska..

Mörkret blev bara tätare..

Var är jag?

 

 Vi försöker minnas tillbaka, till början..

Där friden alltid var närvarande.

Men hur vi än vill finns det ingen väg tillbaka, stigen leder bara framåt..

Desperata och förtvivlade böjer vi oss ned och börjar försiktigt plocka upp allt i vår famn.

Bit för bit med tårar rinnandes nedför kinden

samlas varje skärva ihop i vår famn.

Vi reser oss upp och tittar oss omkring..

Vart ska vi gå?

Vi vet inte vad vi ska ta oss till,

  i tröttheten sluter vi ögonen och vilar några sekunder,

vi öppnar ögonen och inser att stigen vid fötterna är det enda som finns och börjar gå.

 

Vi går med famnen full av skärvor.

Vi har inte behövt gå många steg innan vi ser silutten av en person komma mot oss.

När vi kommer närmare så känner vi igen personen.

Mästaren.

 

Vi står framför honom med famnen full.

Vi frågor med ett förkrossat hjärta och våra allra sista krafter;

Mästare, jag har försökt göra allt jag kan själv,

 men mina krafter är nu slut och jag vet inte vad jag ska göra med allt detta!?

Vad du vill jag ska göra?

Han ser på oss med en obeskrivlig kärlek.

Han känner precis vad det är vi kom med i våra famnar,

Han känner vår trötthet, förtvivlan och förkrossade hjärtan. 

Han vet också hur svårt det var att plocka upp alla skärvor i våra famnar och börja gå. 

Mästaren tar de sista stegen fram till oss, han börjar sakta, med omsorg plocka över varje liten bit i sin famn.

 

Vår mästare ser på oss med tårar i sina ögon, stryker bort tårarna från våra kinder och säger;

Välkommen hem, jag har saknat dig, dina synder är dig förlåtna, ta din bädd och gå.

 

Vi står där oförmögna att röra oss.

Tårarna fortsätter rinna och vi känner vår mästares fullkomliga kärlek till oss.

Knappt hörbart mellan alla tårar får vi fram en liten viskning

 

Kära mästare Hur!?!

 

Mästaren svarar ömt med kärlek i rösten:

 

 Min kärlek till dig är större och starkare än världen.

Min kärlek är fullkomlig.

Gå med mig och du får tillbaka den friden du saknar, den du minns.

Följ mig och lita på mig.

Gör gott och tjäna andra.

Och om dimman må omge dig och du inte ser stigen vid dina fötter

Sätt då din hand på min axel

vi tar ett steg i taget och jag ska rå om dig.

Och alla dina skärvor, varje liten en kommer jag att förvandla.

De kommer alla att bli till välsignelser i ditt liv.

Vandra på min väg och jag leder dig

 

Sträcker fram min hand och Mästaren sträcker fram sin.

Och så går vi.