Photo: Mark Marbry
 

 Mästarens och jag började vår färd på stigen tillsammans.

Vi hade gått ett litet tag, stigen var trång och vi gick varsamt för att inte trilla,

mästaren gick först och jag efter.

 

Som från ingenstans tornade mörka regnmoln upp sig på himlen. Regndropparna började falla med en stor kraft, leran under våra fötter blev våt och hal. Och varje steg blev plötsligt en kamp för att inte falla.

Kläderna blev på några minuter genomdränkta och vi började frysa, men vi fortsatte vår vandring.

 Jag satte försiktigt ned foten och kände i samma stund hur foten gled i den våta leran och jag tappade fotfästet, jag gled ner från stigen och greps av panik. Jag skrek ut och ropade på Mästaren.

Innan jag ens hunnit avsluta mitt rop kände jag en stark hand ta tag i min arm och dra upp mig på stigen igen.

Jag kände hur utmattad jag var och regndropparna blandades med tårar på min kind.

Tårar av lättnad. 

Lättnad över att Mästaren var vid min sida och hjälpte mig.

Tårar av tacksamhet.

Tacksamhet för att Mästaren alltid är nära.

Tårar av kärlek.

En obeskrivlig stor kärlek till Mästaren

 

Regnet blev allt kraftigare och vi satte oss ned för att vila trötta ben och samla krafter.

Vi samtalade om vår vandring hittills och jag kände en stor tacksamhet i mitt hjärta över att få vandra med honom. Jag kände mig liten och förstod inte hur jag någonsin skulle kunna gottgöra det han gjort för mig.

 

Hur kan jag någonsin betala tillbaka, det du gör för mig?

Vad kan jag göra för dig?

 

Mästaren såg mig i ögonen och hans frid spred sig till mitt hjärta.

 

Allt det du gjort för alla de minsta av mina bröder och systrar,

 det har du också gjort för mig.

All den kärlek du känner i ditt hjärta för de du möter,

Allt hopp du bevarar i ditt innersta rum för dina medmänniskor,

All tro som du vårdar ömt.

Allt det

 gör du också för mig.

 

Mästarens ord var så ödmjuka och fulla med kärlek.

och de gick rakt in i mitt hjärta.

Den kärlek jag kände i mitt hjärta blev djupare och jag insåg hur mycket jag lärde mig bara av att vandra i hans närvaro.

 

Regnet lugnade, Mästaren hjälpte upp mig på fötterna och vi fortsatte.