Photo: Mark Marbry

 

Regnet hade upphört och vandringen fortsatte på blöta vägar som sakta torkade.

Jag hade gått bredvid Mästaren tyst de senaste dagarna.

Jag hade funderat mycket på det han sade till mig i ösregnet.

Jag hade varit bitter, arg och tyckt att vandringen bara varit orättvis på alla sätt och vis.

Och bitterheten hade gjort mig desperat,

Jag hade själv sökt svaren på mina varför och själv försökt reda ut hur min framtida stig skulle kunna bli ljus.. men utan någon somhelst lösning.

Jag kom till en punkt när jag gav upp totalt.

Jag förstod inte ens själv vad Mästaren ville få mig att förstå.

 

Varföt fick jag inte frid trots att jag höll min Mästares hand!?!

Vad saknades på min vandring!?!

Men i den svartaste natt kom jag till en insikt som funnits framför mina ögon hela mitt liv,

men som jag aldrig förstått att även jag behövde.

Jag hade kommit till en stor insikt som jag visste skulle förändra min vandring.

 

Jag rannsakade mig själv.

Min insikt handlade om viljan att förändra mitt eget hjärta.

Att ge upp tron att jag klarar mig själv.

Och vilja förändras inifrån.

totalt.

 

Ett tyst under.

Nyckeln till lycka.

Den vackraste gåva till mig från honom som vill mitt allra bästa.

 

Och jag insåg att de mörkaste dagar behövdes i mitt liv.

För utan dem skulle jag ha fortsatt min vandring i ren vana och gått miste om det största.

 

Jag förstod att mörker och regn skulle komma igen,

men mörkret skulle inte få grepp om mitt hjärta igen.

För löftet var klart.

 

Vandra med mig och jag skall överösa dig med kärlek, glädje och frid.