lånad

 

Regnet hade fortfarande inte upphört

 och stigen blev bara blötare och leran började bli djup att gå i.

Jag kände hur jag igen började misströsta,

på himlen fanns det bara mörka moln åt vilket håll jag än vände blicken.

Jag blev bitter och ville bara att regnet skulle sluta och önskade att solen skulle få skina om ens för några minuter.

 

Mästare, är detta allt!?

Skall vi vandra i regnväder i alla dagar?

Varför slutar det inte regna?

Varför? Varför?

Mitt hjärta är fullt med varför denna dag.

Och jag känner hur bitterheten smyger sig in i mitt hjärta.

Mästare, mina tårar har inget slut.

 

När jag avslutat min klagovisa,

så kände jag en större sorg.

Jag visste att regnet skulle fortsätte ösa ner fastän jag i min sorg och ilska skulle ha skrikit mig hes.

Och jag visste att klagan hänsynslöst sög all min energi åt sig utan att ge något alls i utbyte.

 

Men Mästaren stannade och tog mina händer i sina. Och när han rörde mina händer så fylldes mitt hjärta med tröst.

 

Älskade,

Jag älskar dig mera än du förstår just nu.

Jag vill ge dig det allra bästa,

men allt har sin tid.

 

Om alla dina varför besvarades på en gång.

Skulle du gå miste om själva resan.

Det kommer en tid för regn

men det kommer också en tid för solsken i ditt liv.

När det är mörkt runtomkring dig,

och du misströstar

sök ljuset i ditt hjärta och det kommer att lysa upp din väg.

Och när du inte orkar gå, så kommer jag att bära dig.

 

Mina tårar hade inget botten denna dag,

och jag var trött och bar en saknad i mitt hjärta.

Men än en gång fattade jag Mästarens utsträckta hand och fortsatte.

 Jag visste i mitt hjärta att han verkligen ville ge mig allt,

men förstod också att allt inte sker i min tid.